Emmson

Det här kommer inte bli nå roligt inlägg, och känner ni inte för att läsa, så låt bli bara. Jag orkar inte höra era negativa synpunkter.


Och allt ni nu läser, ni får tolka det precis som ni vill, jag skriver bara precis hur och vad jag känner. Tack!


Idag har jag varit hos mormor och morfar. Moster var där också. Vi spelade lite kort och skrattade en hel del. Känns bra i magen. Allting känns så bra när man får skratta lite, helst när magmusklerna (jag har faktiskt såna.. långt under och bakom fläsket) drar ihop sig så det kniper i hela magen. Men det är sällan det blir så nu för tiden. Men man får vara glad för smulan. :)

Vart bjuden på mat och det vart potatis med prinskorv och sylta. Grädde och rödbetor också. Det var gott med potatis, grädde och rödbetor. Resten äter jag inte. :) Men Tack för maten iaf!


Snart bryter helvetet lös för min del, för nu är jag tillbaka på ruta ett. Den rutan som jag var så glad över att slippa. Jag har fått soc-pengar från att jag var 16 år, och jag är så trött på att ha med dom att göra. Vill bara känna mig självständig och pigg igen som jag gjorde under den tiden jag jobbade. Nu känner jag mig bara känslomässigt störd, Osocial, Bitter på livet, Trött, Ledsen, Tjurig. osv.. Och jag vill inte att det ska vara så.

Jag drar mig varje dag för att gå ner till arbetsförnedringen. Jag vill inte dit. Jag vill inte göra ett nytt CV. Jag vill inte sitta där och känna mig helt oförstådd. Jag vill inte träffa folk, jag vill inte gå utanför dörren. Jag vill ingenting egentligen. Men för varje dag som går så känner jag hur mkt jag förlorar.. på att bara sitta hemma. Jag orkar inte ens gå upp på dagarna. Om det inte fanns "måsten" så hade jag nog aldrig klivit ur sängen på morgonen. Jag praktiskt taget sover bort mitt liv.. Jag är ung, det är ju nu jag ska leva.. spara pengar, resa, leeeva livet och bara ha kul. Men här sitter jag och bara tycker synd om mig själv. Men va fan gör man när man inte klarar av att få nej på nej ... IGEN. Mitt självförtroende ligger redan på botten. Och jag vill inte ligga ännu längre ner. Det finns inga jobb nu, och om det finns så finns dom inte för mig. Jag har ju ingenting. Erfarenheter/utbildningar osv. Det är ingen som vill ha en hopplös ungdom på sitt arbete. Och av att titta på mina papper så är det allt dom ser..

Jag orkar snart inte mer..


Det värsta är, att jag har möjligheter såååå nära mig. Möjligheter som skulle kunna göra mig "soc-fri" ... ge mig erfarenheter och rutiner. Men den "möjligheten" känner att den inte vill det ... Då är det väl bara att gilla läget.. Men tack för hjälpen.. verkligen.

Men "what goes around, comes around" ... det är bara en myt..

Jag vet att somliga kommer bli irriterade och förbannade nu, men det struntar jag i. Det här är nånting som jag är riktigt ledsen och besviken över. För att hjälpen till ett jobb/praktik finns sååå nära, men inte för mig tydligen. Och som jag sa, det är min blogg och här skriver jag precis vad jag vill. Men förlåt iaf om du/ni blir upprörd(a). :)


Jag önskar, att jag kunde med ord förklara för alla som undrar hur jag egentligen mår. Men det går inte. Det finns inte ord till det. Det som ni ser utåt från min sida, det är bara en tiondel av mitt dåliga mående. Jag vet att ni allihopa anser att jag inte har speciellt mkt att må dåligt över, men det är så mkt som jag håller inne med. Så mkt som aldrig går att reda ut. Så mkt som jag aldrig kommer lyckas bearbeta. Och allt som vill ut, det får aldrig diskuteras, för det är jobbigt för andra att prata om eller så är det "bara jag som är löjlig, och har tokigheter för mig".. Så jag ids inte ens försöka längre. Jag bär hellre på min tunga ryggsäck, och håller masken. Men jag tror nu att jag vet varför jag har blivit så osocial och inte ens orkar träffa mina vänner. Och det är för att alla andra också mår så himla dåligt och jag ORKAR INTE ta på mig era dåliga måenden och problem också. Inte längre..


Och om jag dricker mitt i veckan.. vilket ALLA andra människor oxå gör om dom är arbetslösa..  då är jag patetisk, tycker synd om mig själv och beter mig illa.. och det har jag fått höra utav alla.. (vänner, familj, pojkvän osv.) och det är bara när JAG gör det som det är fel .. inte när nån annan gör det .. ? Det är märkligt.
Jag är trött på att höra det oxå..

Jag är så jävla fed up i huvet, av allt skit som är runt omkring mig och det är väl min tillflyktsort. Det får mig att somna ordentligt. Just för den natten.. Det får mig att må bra och känna mig trygg.. Jag är rädd för tamejfan allt här i världen. Och jag menar verkligen allt. Men jag är inte rädd för etts kit när jag dricker.. och det är väl den effekten sprit har på människor.. Inte sant ?

Bara låt mig vara .. låt mig få andas utan att tala om alla fel jag gör.. JAG om nån vet att jag gör fel.

Skulle kunna skriva i flera dagar.. men det är ingen idé. Får inte utlopp för det jag skriver iaf.. eftersom att allting inom mig inte kommer ut... Och jag vill inte ha erat medlidande. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. För det gör jag ju tydligen alldeles utmärkt själv... Jag vill bara skriva av mig.





Om det bara fanns enklare utvägar...



Jag sa ju att det inte skulle bli nå uppiggande inlägg..

MEN......................

Har du läst nu, trots att jag sa ifrån innan.. lägg inte det på mig då.


I give up.