Emmson

Sitter här som en patetisk liten barnunge och lipar. Jag vet inte varför jag är ledsen, och inte heller när det kommer gå över. Men dom senaste 2-3 dagarna nu, så har det vart lite extra tufft.. Jag har mycket oro i kroppen och nu ikväll så har jag känt ett tryck över bröstet, och det gör ont i nervknuten. Jag är trött hela tiden, men kan inte koppla av tillräckligt för att somna på nätterna.. Nu har jag knappt sovit på dagarna heller.. En halvtimma, en timma.. sen vaknar jag igen.

Det är konstigt att jag ska börja må dåligt när det är bra saker som faktiskt händer (?) Jag ska ju börja träna om 10 dagar, jag hittade träningsbyxor i den första affären jag gick in i, och det vet ju alla som känner mig att jag hittar aldrig kläder på en gång. Jag pluggar min svenska och blir godkänd, men ändå är det nåt som inte stämmer. Jag förstår inte? Kanske är det för mkt på en gång?

Ja, jag vet inte..

Jag är 21 år UNG för guds skull.. är det inte meningen att man ska känna livsglädje då? Tycka att saker och ting är kul? Jag har ju världens bästa mamma, jag har en pojkvän, en egen lägenhet, min älskade lilla katt som håller mig sällskap om nätterna.. Och alla andra runt omkring, som tycker om mig.. Varför är jag då så ledsen? Varför sitter jag då här och grinar i skrivande stund? Jag har så mkt att vara glad över, ändå är jag såå ledsen.
Jag kände oxå när jag var på Smygtittarkväll på BalanZe (Mitt nya gym) att jag blir ännu mer folkskygg, det var jätte jobbigt att stå i den där kön in till själva lokalen, och med tanke på att det var ca 360 personer där, så började hjärtat slå fortare, och det vart tryck över bröstet. Jag ville bara vända och gå hem. Men jag bet mig i läppen och gick in. Det var jätte tungt, verkligen! Och min enklaste utväg är ju tydligen alkohol i såna situationer, så jag hällde i mig 2-3 glas skumpa på väldigt kort tid direkt efter vi kom in, sen vart det öl efter öl efter öl.. osv. Och då känns genast ALLTING lättare.. Jag är liksom inte lika "rädd" när jag är onykter.. det är tragiskt, jag vet.. Men det hjälpte för mig den här gången.. Och det kändes faktiskt bra. De enda gångerna som jag inte känner nån panik i kroppen ute bland folk.. Det är faktiskt när mamma är med. (Ni får tycka att det här låter hur galet ni vill).. Det är inte panikångest eller nånting sånt jag lever med, utan det är väl bara dåligt självförtroende och låg självkänsla. Men när jag är med min mamma, så känner jag mig lugn, trygg och säker. Har alltid gjort och kommer alltid att göra.

Usch vad det här är jobbigt. Men det känns lite bättre att få skriva av sig iaf.


Och nu släpper jag väl inte riktigt på tårarna, för nu börjar det göra ont i halsen för att jag håller emot, och huvet gör ont för att jag spänner mig hela tiden förstås.. Ciggen är slut och allt känns bara skit nu..


Jag vill bara ha min mamma... (Och en cigg förstås) :) Skulle kännas så mkt bättre om jag var med henne nu. Det vet jag.

Vem vet.. jag kanske sitter i hennes trapp lagom tills Håkon ska gå på jobb, och byter av honom i dörren.. Känns som om det inte kommer bli nån riktig sömn inatt heller..


Hoppas ni andra mår bra! Och att ni älskar och tar hand om varandra! =)

Puss och Kram från ... aah.. mig. <3